Att välja livet

I en öppen och ärlig intervju delar en ung patient med sig av sin berättelse om den svåra kampen mot ett kraftigt spelberoende som till slut ledde till självmordstankar. Hen berättar om vägen genom rättspsykiatrin, bemötandet som gjorde skillnad – och om att till slut välja livet.

Hur kom du i kontakt med psykiatrin?

– Jag har under många år varit i kontakt med den öppna rättspsykiatriska vården, inte bara i Stockholm utan även i andra delar av landet. Min väg in i rättspsykiatrin började när jag blev dömd för att ha gått för långt i mitt sökande efter hjälp. Jag hade besökt en av mina tidigare läkare på psykakuten för att jag kände att jag inte fick den vård jag behövde, och detta ledde till att jag blev straffad för att ha brutit mot vissa regler. I efterhand ångrar jag detta mycket och har bett om ursäkt för mitt beteende.

– När jag först kom i kontakt med Löwenströmska sjukhuset var det framför allt mitt spelberoende som utlöste behovet av hjälp. Hösten 2018 hade jag förlorat stora summor pengar, och jag kände att jag inte såg någon annan utväg än att ta mitt liv. Detta var en mycket svår tid för mig och jag försökte då ta mitt liv och i samband med det hamnade jag på Löwenströmska.

Hur blev du bemött av personalen när du anlände till avdelningen?

– Jag blev mycket väl mottagen. Jag mådde extremt dåligt vid ankomsten, men personalen var otroligt omtänksam och professionell. De tog verkligen hand om mig, och det fanns inga krav från början. De hjälpte mig med allt jag behövde för att kunna komma vidare.

Vad menar du med att de "hjälpte dig med allt"?

– Det innebär att personalen stöttade mig i både små och stora saker. De hjälpte mig med grundläggande vardagsrutiner som att bädda sängen och borsta tänderna, såg till att jag fick i mig mat och att jag tog mina mediciner. Men kanske det viktigaste var att de tog sig tid att lyssna på mig. Förutom omvårdnadspersonalen hade jag även kontakt med psykolog och läkare. Bemötandet var personligt och anpassat efter mina behov. De lyssnade och förstod vad jag behövde för att må bättre. Både psykologen och läkaren var mycket lyhörda, empatiska och tog mina erfarenheter på allvar. Tillsammans arbetade vi fram en krisplan, vilket gav mig trygghet i en svår tid.

– När jag började må bättre märktes det i att kraven på mig successivt ökade, vilket stärkte min förmåga att hantera saker på egen hand. Personalens förmåga att skämta och vara lättsamma när jag började må bättre var också mycket skönt.

Fanns det något patientforum på avdelningen?

– Ja, det hölls patientmöten där man kunde framföra frågor och förslag. En positiv aspekt var att både cheferna deltog aktivt i dessa möten. De lyssnade noga och förklarade varför vissa önskemål inte kunde tillgodoses. Till exempel ville vi ha varma smörgåsar på kvällen, men detta ansågs inte lämpligt eftersom det kunde påverka sömnen negativt. Istället rekommenderades det att äta dem på morgonen. Andra förslag genomfördes efter våra önskemål, vilket kändes rättvist och uppskattades.

Finns det något i vården som skulle kunna ha hanterats bättre?

– Det är mycket viktigt att personal håller det de lovar. Om man som personal säger att man ska komma vid en viss tid eller delta i ett möte, bör man också göra det. Jag tog upp detta med den ansvariga chefen, och hen tog mina synpunkter på största allvar. Det ledde till förbättringar.

– Jag har även erfarenheter från andra vårdinrättningar utanför Stockholm, där miljön inte alls var lika bra. Där fanns färre aktiviteter, ingen möjlighet till träning, och i vissa fall förekom maktmissbruk. Ett exempel är en sjuksköterska som sa, när jag skulle få en injektion, "nu ska vi droga ner dig" – ett helt oacceptabelt uttalande. Trots detta fanns det även positiva erfarenheter. När en allvarlig händelse inträffade, en bältesläggning, som är mycket obehaglig att bevittna, tog en skötare kontakt med mig och frågade om jag ville prata om det jag sett. Det uppskattade jag mycket.

Har du haft nära anhöriga som varit involverade i din vård?

– Ja, min familj har varit mycket delaktiga i min vård och behandling. De har inte bara funnits där för att ge mig emotionellt stöd, utan har också aktivt deltagit i olika delar av min vård. Min familj har förstås också påverkats av min situation och har fått ta emot mycket information och stöd för att kunna hjälpa mig på bästa sätt. Deras engagemang har varit en ovärderlig resurs för mig, och deras närvaro har gett mig trygghet och motivation att fortsätta kämpa igenom svåra tider.

– Jag är tacksam för deras förståelse och stöd, och jag känner att deras delaktighet har spelat en stor roll i min återhämtning och välmående.

Hur har de upplevt bemötandet från vården?

– Deras erfarenheter har varit överlag positiva. De känner att de har blivit bemötta på ett respektfullt och professionellt sätt, vilket har gjort att de har känt sig trygga och delaktiga i min vård. De uppskattar att de har blivit involverade och att de har fått tydlig och förståelig information om vad som händer, varför vissa åtgärder vidtas och vilka alternativ som finns. Detta har bidragit till att de har känt sig informerade och delaktiga i hela processen.

– De har också blivit lyssnade på när de har framfört önskemål, frågor eller kritiska synpunkter. När detta har skett har vårdpersonalen och cheferna tagit deras synpunkter på allvar och visat ett genuint intresse för att förbättra situationen. I många fall har detta lett till att förändringar har genomförts, exempelvis anpassningar och förbättringar i kommunikationen.

Du nämnde att du tidigare har klättrat upp på tak flera gånger, men att den gången 2018 var särskilt allvarlig. Vad var det som gjorde att du valde livet framför döden då?

– Ja, jag har tidigare klättrat upp på tak, men den hösten var det mycket allvarligare. Jag hade förlorat mycket pengar, och i desperation gick jag till en plats i stan där jag tänkte hoppa från hög höjd. Det som faktiskt fick mig att ändra mig var att polisen och den förhandlare som pratade med mig tog mig på allvar. Hen var lugn, lyssnade och verkade förstå mig. Jag kände att hen inte ljög eller försökte manipulera mig, vilket skapade ett förtroende. Det fick mig att känna att jag blev sedd och förstådd, och då bestämde jag mig för att klättra ner.

– Idag har jag kontakt med öppenvården och mår bra.